När man var liten var allt bra!

När man är ensam är det mycket som händer.
Man går igenom sina tankar om och om igen.
Kommer på något nytt, eller något man missat.
Massa minnen dyker upp och saknad smyger sig fram.
Återblickar till då tiden inte gav några bekymmer.
Då det bara gick att krypa upp i mammas knä
så blev allt bättre och all tomhet försvann.

Men nu då? Vad gör jag med den tomheten som dyker upp?
Försöker bara gå igenom det, det måste ju ut.

Känne rmig gammal när jag säger det
men kanske är det sant?
Det var bättre förr :)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0