Helt oförståligt!
Vintern 1970, Daly City, Kalifornien - Jag är ensam. Jag är hungrig och skakar av köld i mörkret. Jag sitter på händerna längst ner i trappan i garaget. Jag lutar huvudet bakåt. Jag tappade känseln i händerna för flera timmar sedan. Musklerna i nacken och axlarna börjar darra. Men jag har varit med om det här förr och har lärt mig att stänga av smärtan.
Jag är Hennes - min mammas - fånge.
Jag är nio år gammal och har levt så här i åratal. Varje dag är likadan. Jag vaknar i garaget på min tältsäng från armén, uträttar morgonsysslorna och får, om jag har tur, äta resterna av mina bröders frukostflingor. Jag springer till skolan, stjäl mat, återvänder till "Huset" och tvingas kräkas i toaletten för att bevisa för Henne att jag inte begått brottet att stjäla någon mat.
Jag blir slagen eller tvingas delta i någon av Hennes "lekar", uträttar eftermiddagssysslorna och sitter sedan längst ner i trappan tills jag kallas upp för att slutföra dagens hushållsarbete. Först då, och endast om jag utfört alla sysslorna i tid och om jag inte begått något "brott", får jag kanske något att stoppa i magen.
Min dag slutar först när Hon ger mig tillåtelse att lägga mig på tältsängen där jag kurar ihop mig i ett ynkligt försök att behålla kroppsvärmen. Det enda jag njuter av är att sova. Det är bara då jag kan fly från mitt liv. Jag älskar att drömma.
Detta är taget direkt från inledningen i boken "Pojken som inte fanns", som är efterföljaren till "Pojken som kallas det" av Dave Pelzer. Alla tre böcker han har skrivit är verklighetsbaserade och fruktansvärt hemska. Måste berömma Dave som klarar av att skriva ner sin barndom i tre helt fantastiskt bra skrivna böcker som man fastnar i direkt. Under läsningens gång får man uppleva alla sorters känslor. Glädje, sorg, ilska, hopp ja en hel del massa. Det är många gånger som jag slängt ihop boken och kastat iväg den av ren ilska. För hur kan man behandla ett barn på detta viset? Ditt eget barn?? Helt oförståligt.
Har ni inte läst böckerna så rekommenderar jag starkt till att göra det!
Jag är Hennes - min mammas - fånge.
Jag är nio år gammal och har levt så här i åratal. Varje dag är likadan. Jag vaknar i garaget på min tältsäng från armén, uträttar morgonsysslorna och får, om jag har tur, äta resterna av mina bröders frukostflingor. Jag springer till skolan, stjäl mat, återvänder till "Huset" och tvingas kräkas i toaletten för att bevisa för Henne att jag inte begått brottet att stjäla någon mat.
Jag blir slagen eller tvingas delta i någon av Hennes "lekar", uträttar eftermiddagssysslorna och sitter sedan längst ner i trappan tills jag kallas upp för att slutföra dagens hushållsarbete. Först då, och endast om jag utfört alla sysslorna i tid och om jag inte begått något "brott", får jag kanske något att stoppa i magen.
Min dag slutar först när Hon ger mig tillåtelse att lägga mig på tältsängen där jag kurar ihop mig i ett ynkligt försök att behålla kroppsvärmen. Det enda jag njuter av är att sova. Det är bara då jag kan fly från mitt liv. Jag älskar att drömma.
Detta är taget direkt från inledningen i boken "Pojken som inte fanns", som är efterföljaren till "Pojken som kallas det" av Dave Pelzer. Alla tre böcker han har skrivit är verklighetsbaserade och fruktansvärt hemska. Måste berömma Dave som klarar av att skriva ner sin barndom i tre helt fantastiskt bra skrivna böcker som man fastnar i direkt. Under läsningens gång får man uppleva alla sorters känslor. Glädje, sorg, ilska, hopp ja en hel del massa. Det är många gånger som jag slängt ihop boken och kastat iväg den av ren ilska. För hur kan man behandla ett barn på detta viset? Ditt eget barn?? Helt oförståligt.
Har ni inte läst böckerna så rekommenderar jag starkt till att göra det!
Kommentarer
Trackback
