*SANDRA*

Kärlek är jobbigt. Kärlek är underbart.
Jättekluven i vad kärlek är för mig.
Lite både och skulle jag nog säga.

Jag har varit livrädd för att bli kär. För om man blir kär i någon blir man så himla sårbar. Jag har blivit sårad för många gånger på grund av kärleken så det är knappt jag låter mig bli kär längre. Om man säger till någon att du är kär eller intresserad eller vad som helst så hamnar du i ett sånt sårbart läge. Då har du öppnat upp dig för en främmande person och denne kan göra allt för att utnyttja det. Det är nog helt enkelt så att jag träffat fel killar men man blir ju rädd!  Nu har det ju blivit så att jag är kär i någon och han vet om det. Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag är livrädd för att samma sak ska hända igen och jag hatar mig själv för det. Varför ska det vara så jävla svårt att lita på folk? Att inte dra alla över samma gräns. Varför har jag så svårt att tro att alla killar inte är likadana.

Jag kan inte neka till att jag går och svävar som på moln, att jag är jätteglad och det inte går en minut utan att jag tänker på Micke. Men nånstans inom mig säger något att jag ska låta det va. Lugna ner mig och vara försiktig när jag egentligen inget annat vill än att bara vara med honom.

Är det någon som känner igen sig eller kanske är i samma situation?

Varför är det så att man måste spela spel? Jag ska nog vänta med att svara på han sms, jag väntar i en tio minuter för att inte verka angelägen?!  Varför svara inte han direkt? Är jag jobbig?  Usch vad jag hatar sånt. Man blir så himla lätt nojjig också när det gäller sånt här. Om han inte svarar på ditt sms så har han säkert tröttnat. Ja det är en hel del tankar som springer runt i huvudet när du är kär.

Fast det spelar ingen roll. Det bästa med att vara kär är att det kör över allt negativt och du är fortfarande sprudlnade glad för ingenting!

Gillar dig!!!


( Jag på färjan till Tyskland )